Tatueringsflashens historia: från sjömän till digital upptäckt

Före Instagram, före onlineportföljer och innan tatuerare kunde visa sitt arbete för hela världen fanns det en vägg.

I tatueringsstudior visade blad med teckningar allt från ankare och örnar till rosor, dödskallar, pin-up-tjejer och mytiska varelser. Kunderna bläddrade bland dem, valde ett motiv och bestämde vad de ville bära på huden.

Dessa teckningar kallades tatueringsflash. De blev en av de mest igenkännbara delarna av den traditionella tatueringskulturen. Men deras historia handlar om mycket mer än färdiga motiv. Den handlar om sjömän, kringresande konstnärer, kommersiell uppfinningsrikedom och ett visuellt språk som reste över oceaner.

Sjömän, vidskepelse och berättelser på huden

Långt innan flashblad blev vanliga i amerikanska studior bar sjömän redan på en igenkännbar samling symboler.

Ett ankare kunde stå för bandet till havet. Ett skepp kunde minnas en svår resa. En svala stod traditionellt för 5 000 tillryggalagda sjömil, så två svalor kunde markera 10 000 mil till sjöss.

Vissa symboler hade märkligare ursprung. Tatueringen med gris och tupp är ett av de mest ovanliga exemplen. Sjömän satte ibland en gris på ena foten och en tupp på den andra, i tron att bilderna skulle skydda dem från att drunkna.

Enligt den amerikanska marinens kulturarvssidor kan vidskepelsen gå tillbaka till segelfartygens tid, då grisar och tuppar fraktades ombord i trälådor. Om ett fartyg sjönk kunde lådorna flyta, så djuren var bland de få överlevande. Det är en folklig förklaring och inget dokumenterat faktum, men tatueringen blev en slags lyckobringare. [1]

Dessa motiv var inte bara dekorativa. De berättade om erfarenhet, identitet, tro och ibland en sjömans hela förhållande till havet.

När fartyg rörde sig mellan hamnar följde tatueringstraditionerna med.

När tatueringsmotiv blev en affär

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades det professionella tatuerandet i hamnstäder och kommersiella studior.

En av personerna som förknippas med utvecklingen och spridningen av flash är Lewis Alberts, ofta kallad "Lew the Jew". Hans teckningar och tryckta blad bidrog till att göra motiv tillgängliga för tatuerare utanför hans egen studio. Källorna skiljer sig åt om exakt när hans flashblad först dök upp, men hans roll i spridningen är allmänt erkänd.

I stället för att varje konstnär måste skapa varje motiv från grunden kunde flashblad köpas, visas och återanvändas. Tatuerare kunde också byta motiv med varandra och på så sätt bredda utbudet för sina kunder.

Det skapade något som liknade ett tidigt visuellt nätverk mellan tatueringsstudior.

Det fanns en praktisk anledning. Många kunder, särskilt sjömän, hade begränsad tid i hamn. En vägg full av färdiga motiv gjorde att de kunde välja snabbt i stället för att tillbringa timmar med att diskutera en helt unik bild.

Systemet gjorde också tatuerandet mer tillgängligt för konstnärer som ville starta en verksamhet utan att själva producera en hel katalog. [2]

Percy Waters och en inblick i en tatuerares sinne

En av de mest fascinerande historiska samlingarna tillhör Percy Waters, en tatuerare från Detroit som verkade i början av 1900-talet.

Museet The Henry Ford bevarar en enastående samling av hans material. Bland det finns en flashportfölj med ungefär 277 helfärgade akvarellmotiv, tillsammans med originalskisser.

Teckningarna innehåller blommor, hjärtan, segelfartyg, porträtt, djur, drakar, religiösa gestalter och lyckosymboler. Vissa är välkända traditionella tatueringsmotiv, andra speglar tidens populärkultur och fantasi.

Det som gör samlingen särskilt intressant är att den ger en inblick i hur en tatuerare arbetade: från de första idéerna på papper till de färdiga motiven som visades för kunderna. Den visar hur tatuerandet utvecklades till ett professionellt hantverk med en egen visuell kultur. [3]

Cap Coleman och tatueringsstudion som galleri

En annan viktig person var August "Cap" Coleman, som öppnade sin studio i Norfolk, Virginia, omkring 1918.

Norfolk var en livlig hamn, vilket gjorde den till en naturlig plats för en tatueringsverksamhet som betjänade sjömän och andra resenärer.

Tatueringsbutik på West Main Street, Norfolk, Virginia, 1941. Foto: John Vachon, Library of Congress.

Colemans verk bevaras på The Mariners' Museum. Ett särskilt intressant föremål är ett stort akvarellblad som museet beställde 1936, med titeln Designs of the Tattooers Art. Museet har också fotografier av hans butiksfasad från samma år, med fönster täckta av flashblad. Tatuerare använde alltså redan visuell merchandising för att locka kunder långt innan sociala medier fanns.

Colemans karriär visar också hur sårbara tatueringsverksamheter kunde vara för lokala regler. Efter andra världskriget förbjöd Norfolk tatuering, och Coleman och andra tatuerare tvingades lämna staden. [4]

Från väggen till telefonen

I årtionden var flashblad centrala för hur tatueringsstudior presenterade sitt arbete. De hängdes på väggar, byttes mellan konstnärer och samlades ibland som originalkonst.

Idag fungerar upptäckten av tatueringar annorlunda. Människor bläddrar på Instagram, i digitala portföljer och på onlineplattformar, ofta på jakt efter en specifik stil eller konstnär innan de tar kontakt.

Men grundtanken har inte försvunnit: människor upptäcker fortfarande tatueringar genom att titta på motiv.

InklouMatch för den traditionen in i en digital miljö med Matcha via flash. Kunder kan utforska flashmotiv efter stad, markera de de gillar och upptäcka tatuerare som hör till motiven.

I stället för att välja från ett blad på studions vägg kan kunden nu upptäcka olika konstnärers arbete och hitta någon vars visuella stil passar hens intressen.

Tekniken har förändrats, men relationen är densamma. En teckning fångar någons uppmärksamhet, väcker intresse för en viss konstnär och kan bli startpunkten för en tatuering.

Från Percy Waters akvarellskisser till digitala flashsamlingar är tatueringsflashens historia också historien om hur konstnärer gör sitt arbete synligt.

Väggen har blivit en skärm. Kopplingen mellan teckningen, konstnären och personen som bär den står fortfarande i centrum av tatueringskulturen.

Källor

1. U.S. Naval History and Heritage Command, "Sailors' Tattoos" (history.navy.mil, Customs and Traditions).

2. Tattoo Archive, "Lewis 'Lew the Jew' Alberts" (tattooarchive.com/history/alberts_lew_the_jew.php).

3. The Henry Ford, "An Artist with the Needles" (thehenryford.org/collections/explore/articles/tatoo-history-at-thf).

4. The Mariners' Museum, Designs of the Tattooers Art, August "Cap" Coleman, 1936, inventarienr 1936.166.20 (marinersmuseum.org/2020/10/tattooinga-dead-art/).